Åke Högman

2.

Det hade varit i december för två och ett halvt år sedan. Våra ögon hade mötts när hon satt i en soffa med en kille i fula designerjeans. Sedan kom hon ut i köket där jag stod och pratade med en tjej om en låt på en platta som jag har glömt vilken den var.

Nova hade ställt sig tätt intill mig.

–      Det är alltid en fråga om timing, sa hon.

–      Vad, vilket? sa jag rätt blekt.

–      Det mesta.

Hon log och hennes läppar delade på sig som en ridå inför en löftesrik film.

– Att du och jag ska gå hem tillsammans. Jag heter Nova Michaeli… ska vi?

Vi gick hem till hennes lägenhet som låg på Kattgränd på Söder. Det snöade. Väldigt kall decembernatt med flingor som glasspån. Jag blev nykter direkt och mina fötter kämpade en ojämn kamp med kylan. Stockholm ett smyckeskrin; infattad med rubiner och safirer, onyx, jade, och månsten. Hamngatan översållad av diamanter, Hope, Koh-I-Nor, Sancy, Nassak. NK:s skyltfönster en pärleport. Knäckig is över Riddarfjärden och Nybroviken. Snart jul.

– Öl eller vin?

Vi satt i hennes kök och hon spelade Ornette Coleman, vilket i mitt tillstånd var en rätt mäktig kost. Vi drack öl och snaps. Hon började berätta om sina före detta män, ”Varelser”; kallade hon dem. Hon gjorde någon slags bekännelse, vilket hon verkligen inte hade behövt att göra. Den senaste i raden hade varit flygkapten, ett märkligt sammanträffande eftersom jag precis hade avslutat ett förhållande med en flygvärdinna. Hon hade regelbundet hade tagit mig med till destinationer som ”Helvetet”, ”Skärselden” och ”Avgrunden”.

Novas ögon lyste starka och klara när hon pratade om de där ”varelserna” och jag fick en stark känsla av att jag ville ta hand om henne och få henne att lägga allt det där bakom sig.

Sedan kysstes vi och sedan älskade vi och jag gav henne mitt hjärta…

­– Jag älskar dig, sa jag och så var det verkligen.

– Jag kommer bara att göra dig illa, sa hon.

Jag skrattade. Jag trodde att hon sa så bara för att hon var rädd, vilket hon kanske var.

Dagen efter betedde sig Jon Falk märkligt när jag kom tillbaks till hans lägenhet på Brahegatan.

Det var honom jag egentligen besökte i Stockholm och det var han som tagit med mig till festen där jag träffade Nova,  Jon var copy på reklambyrån Transit där Nova var AD. De hade bl a haft NK som kund och det var de som gjorde den där klassiska annonsen ”Jag är NK. Är Du?”. Genom Novas enträgna arbete hade fått författaren och rockartisten Ruben Savoy att ställa upp i sitt första, och förmodligen sista, framträdande i reklamsammanhang någonsin. Anmärkningsvärt också för att han i många andra sammanhang kallat NK för ”Avloppsrännan”. Ruben Savoy i en annons för NK tillsammans med en hund, en bullterrier om jag minns rätt, med diamanthalsband; där hade hans fans fått svälja en del. I vilket fall så slutade Jon på Transit i samband med att jag flyttade upp. Han fick ett bättre erbjudande från byrån Gimmie Shelter Communications uppe vid Östermalmstorg, där han också blev delägare. Han fixade ett jobb till mig där när jag flyttat upp, som copy, vilket fick mig att lämna journalistiken för ett tag. Det var verkligen juste av honom.

Fast den där eftermiddagen sa  han knappt ett ljud och följde mig inte heller ner till stationen där jag tog tåget 15.03 till Malmö. Jag borde förstått varför, men gjorde det inte. Eller så gjorde jag det, men ville inte erkänna det för mig själv.

Jag åkte hem till min barndoms stad med hennes namn i mitt hjärta och hennes nummer i min mobiltelefon. Hem för att hyra ut min lägenhet i andra hand och för att börja ett nytt liv.

– Jag visste att det var du så fort jag såg dig. Bara visste det…

Hennes ord, de kunde varit mina.

Sex veckor senare flyttade jag upp från Malmö och in i Novas hem, inrett såsom världen hade stannat upp vid förra sekelskiftet. Väggarna målade i tunga mättade färger. Fotografier i svarta ramar. Tätt, tätt intill varandra. Lampetter med rosa och apelsinfärgade skärmar. Stolar med ekramar och rödskimrande tyger som skimrade dovt i ljuset från de höga fönstren. Ett av dem blyinfattat i diagonala rutor, vilket la ett kalejdoskopiskt sken över vardagsrummets slipade ekgolv när solen låg på. Ormbunkar som tycktes sväva i sina krukor, rumsavskiljare i flätad korg. På väggarna hängde bokstavligt tunga oljemålningar som gått i arv i familjen Michaeli. Stilleben av fruktkorgar och glimmande flaskor, naturmotiv från skärgården, vågor som bröts mot klippor, änder på flykt över ett djupblå hav.

Huvudpjäsen i denna märkliga värld var en randig och ytterst rymlig och soffa i röd och gul chiffong som luktade parfym och museum. Den hade Nova ropat in på Stockholms auktionshus. Soffan hade tillhört någon i den kungliga familjen som spelat bort allt på casinot i Monte Carlo.

– Jag var bara tvungen, det var som om den talade till mig… åhhh, den kostade alldeles för mycket, jag kan bli galen på mig själv…

Vi tillbringade mycket tid i den där soffan tillsammans, lyssnades på Allman Brothers Band, Joe Purdy och The Knife.

En mycket lycklig tid.

”Att gå dit våra fötter bär oss, eller dit västan- och sunnanvind kallar oss på havet. Passar det? Eller har någon ett bättre råd att komma med?”                              Epod 16 – Horatius

1.

Natten innan hade fem studenter skjutits ihjäl i Milano. En demonstration mot ett ekonomiskt toppmöte hade urartat. En händelse som skulle följas av flertalet liknande. Även i Stockholm.

Om dessa fem människors öde visste jag inget när jag stod i ”The Keats and Shelley House” i Rom och tittade ut.  Jag var bakfull på ett sätt som bara kan beskrivas som rättvist. Jag klippte med ögonen bakom mina Ray-Ban, som om det skulle hjälpa.

Husen mitt emot var obarmhärtigt vita i det skarpa sommarljuset. Jobbigt. Gnisslet och skramlet från en hästkärra som fraktade turister där nere över kullerstenarna. En ”le botticelle” hade Nova lärt mig att de hette. Jobbigt.

Jag stod bara och glodde på allt det vackra. Hon var säkert på Caffè Greco nu och stod och väntade på mig. Nova hade hoppat över museibesöket för att istället att gå och shoppa. Jag kunde inte klandra henne.

I det antiseptiskt doftande rummet hade John Keats för några hundra år sedan dött av tuberkulos. Vid tjugotre års ålder. ”En man vars namn var skrivet i vatten”, enligt honom själv. Hans vän Percy Bysshe Shelley hade senare drunknat i La Spezia-bukten med en diktsamling av Keats i innerfickan. Han blev trettio.

Jag såg ner över Spanska Trappan och Piazza di Spagna. Himlen över den eviga staden var lika rökigt blå som Novas ögon. Eller som havet, eller som botten av en grekisk urna eller någon annan överlastad liknelse.

Jag hade träffat henne på en tråkig fest vid Odenplan i Stockholm.

Att så mycket tid kan försvinna.

En vindpust, så är den borta